Detta med att vår kära Kronprinsessa Victoria imorgon dag äktar sin Herr Daniel Westling, från och med imorgon förvandlad till den familjenamnslöse Hans Kungliga Höghet Prins Daniel, tillika Hertig af Västergötland och Riddare af Ockelbo — och ingenting mindre! — ja, detta är en nyhet som knappast lär ha undgått någon enda i Sverige levande varelse, kvinna, man, barn eller kreatur...och då uttrycker vi oss ändå försiktigt...

En av våra egna sex klassiska bilder på Kronprinsessan från Stockholm New No. 12 — The Royal issue från 2002 — fotograferade av Mikael Jansson, vem annars? — har plötsligt börjat valsa runt i allsköns media då den tydligen, utan vår eller Mickes vetskap, är någon slags affischbild för Nationalmuseums nyligen invigda utställning "Bernadotter i svart och vitt". Därför kan vi lika gärna som vår egen bröllopsgåva presentera även de övriga fem bilderna i denna berömda serie "modeporträtt" av den då 24-åriga Kronprinsessan (i små "hoppiga" och oregelbundna format, men ändå).

Fotograferingen av Kronprinsessan, som kom att genomföras sedan Claes Britton träffat henne i Tokyo under evenemanget Swedish Style hösten 2001, är ett kärt minne. Sent kommer vi att glömma chocken av den vägg av uppståndelse som slog emot oss i det ögonblick då vårt magasin — det senast publicerade numret av Stockholm New — med Kronprinsessan på omslaget kom från tryckeriet i Milano. Under tre-fyra veckors tid slutade våra telefoner inte att ringa. Det var redaktörer från skvallertidningar från hela jordklotet som ringde dynget runt, beredda att betala fantasisummor för rättigheter att publicera våra bilder. Vi minns också förvåningen i deras röster när dessa människor till sist insåg att bilderna faktiskt inte var till salu, till något pris. Vi höll vårt gentlemens agreement med Hovet och lät inte bilderna gå vidare någonstans. De förblev förbehållna läsarna av Stockholm New, så det är en exklusiv kollektion ni här får ta del av.

Våra varma gratulationer vill vi med detta vackra minne framföra till brudparet!

Jag gick mig ut en söndag häromsistens på en många gånger vandrad tråkig promenad, längs trafikstråket från Mayfair och Soho ned till Knightsbridge och Chelsea. Mitt stråt var förstås "shopping" — detta tidsfördriv åt vilket jag alltid ägnar mig på besök i London och som denna gång skulle visa sig få till lika delar dråpliga som ödesdigra konsekvenser. Vad annars göra i denna i mitt tycke relativt charmlösa stad där vi bodde en gång i min barndom?

Kommen väl halvvägs på min marsch, till Hyde Park Corner, var det något med ett monument jag aldrig tidigare noterat som fångade min uppmärksamhet och fick mig att förbli stående i säkert en halvtimme, minst. Kanske var det den gamle artilleristen i mig som väckte mitt intresse. Jag är ju bevars vid A7 i Visby utbildad eldledare — en usel sådan, det må så vara, men icke desto mindre. Kanske var förklaringen mer prosaisk till sin natur, såsom den att jag efter svulstigt storstilat bröllop befann mig i bakrus, ett tillstånd då mitt sinne är öppet för andra slags intryck. Skitsamma vilket — monumentet är fantastiskt, uppfört 1925 i design av Lionel Pearson, med fyra monumentala bronsskulpturer av Charles Sargeant Jagger, föreställande fyra artillerisoldater i kanske 1,5 gång naturlig storlek, vid pass, grupperade kring en rektangulär stenkub på toppen av vilken en BL 9,2-tums Mk I haubits tronar med mynningsröret riktat mot Somme i Frankrike, detta bloddränkta slagfält vilkets blotta namn vid sidan av Verdun väcker bottenlös fasa, där hundratusentals liv skördades i de leriga skyttegravarna under första världskriget, denna ofattbara, obarmhärtigt meningslösa urladdning i manlig ondska, hat och sadistisk grymhet där miljoner offrades i denna statiska slaktorgie, det halvmoderna kriget som i sin tur ledde fram till det än mer bestialiska och storskaliga, nästan helt moderna, mobila andra världskriget (inte mer modernt dock än att den tre och en halv miljon starka tyska invasionsarmén i Ryssland var beroende av två miljoner hästar för sin transport, arma krakar varav många slutade sina dagar som mat för svältande soldater på den frusna tundran utanför Stalingrad). Tre av de fyra soldaterna är stående helfigurer, skulpterade i fantastisk realistisk stil med enorm styrka och resning i uttrycket. Modeoffret i mig fascinerades över uniformernas kraftfulla elegans, med de väldiga granathylsorna i fickor längs benen, den stora chica slängkappan och diverse kedjor, kikare och allsköns andra härligt brutala accessoarer. Jag läser senare att monumentet är nyskapande i att det porträtterar fotsoldaterna, inte krigsherrarna, i realistisk stil. En av soldaterna läser ett brev hemifrån. Den fjärde soldaten är liggande, stupad, alltså död, med slängkappan lagd över ansiktet och kängorna pekande mot skyn. På frisen längs kanterna av den sandstenssockel på vilken soldaten vilar står skrivet Shakespeares lika grymma som vackra ord från Henrik V:

Here was a Royal fellowship of Death

På skulpturens sidor är slagfältets kaotiska verklighet realistiskt utmejslad i stenen. Längs fronten står de stolta minnesorden skrivna: 

In Proud Remembrance Of The
Forty-Nine Thousand & Seventy-Six
Of All Ranks Of The
Royal Regiment of Artillery who Gave Their Lives for King
And Country in the Great War
1914-1919

Där står jag och känner tyngden av vår mordiska mänskliga moderna historia; från alla de tusentals och åter tusentals — alltför många tusental — sidor jag läst om nittonhundratalets båda världskrig, i mitt sökande efter förklaringen till vår mänskliga, eller rättare sagt vår manliga, grymma lilla gåta; alla de miljoner och åter miljoner män, kvinnor och barn vilkas liv offrades innan den tyska aggressionen till sist kunde brottas tillbaka, två gånger om, i en tid som i ett historiskt perspektiv var alldeles nyligen — våra föräldrars och morföräldrars tid. Inför monumentet och dess budskap känner jag som alltid den sanning som framstår som så klar och tydlig att den blivit något av mitt credo: vi som har haft den osannolika förmånen att växa upp under nittonhundratalets senare hälft i det underbara undantagslandet Sverige skall tamigfaen hålla oss för goda att gnälla över någonting över huvud taget.

Säg kommer jag, om jag får leva, under min livstid att få uppleva en motsvarande urladdning, denna gång i ultramodern tappning, med USA i Tysklands roll? Det är frågan. Jag håller det alls ej för otroligt.

Jovisst, ryktet talar sant. Claes Britton och BrittonBritton har givit oss in i krogbranschen på allvar och accepterat uppdraget att till hösten bidraga till att tillföra ny puls och energi till två av Stockholms tre mest unika restaurangrum, Operabaren och Bakfickan, rubinen och smaragden i krog-Stockholms smyckeskrin som vi kallar dem (vilken är då diamanten — jamen Operakällaren självfallet! Behöver vi ens fråga?). Vi kunde inte motstå utmaningen när vår käre vän och samarbetspartner Abbe Ibrahim, Operakällarens eminente VD, ställde frågan. Till hösten kommer vi att presentera en rad spännande nyheter för dessa två ädla små juveler till etablissemang vad gäller menyer, öppettider, musik, evenemang, rekrytering, etcetera. Redan nu till sommaren har vi öppnat en helt ny uteservering utanför de båda restaurangerna, skapad av Pierre Bergling, den unge stjärnan till restaurangchef och vår partner i detta projekt, som man kallar det nu för tiden. Lugn nu, vänner av ordning och gamla stamgäster, bara lugn. Givetvis kommer vi inte att dra ifrån något från dessa båda unika restauranger — Operabaren, med H. van Rijswijks intakta, rigoröst kulturskyddade original-jugendinredning från 1905 och Bakfickan med Peter Celsings geniala, stilbildande sextiotalsinterör, den stora förebilden för åttiotalets klassiker Rolfs kök. Vi kommer endast att lägga till nya godsaker och en ny publik som dessa två restauranger förtjänar. Vi återkommer med mer information om vad som kommer att hända till hösten. Redan i tisdags smygstartade vi dock med en oförglömlig försommar-cocktail för särskilt inbjudna. Vi vågar påstå att Operabarens och Bakfickans höga kulturella profil upprätthölls med den äran vid detta förnämliga evenemang. I vimlet syntes bland konstnärer och författare sådana som Max Book, Carsten Höller, Dan Wolgers, Joakim Pirinen, Bruno K Öijer, Lars Nilsson, Jens Fänge, Johan Nobel, Martin Wickström, Anna Klevhag, vår egen gamla vän och älskling Maria Miesenberger och många, många fler. Från media- och kommunikationsvärlden kom vår käre bror och svåger Erik Sollenberg, Lars och Karin Hall, Calle & Ewa Lewenhaupt, Ove & Birgitta Pihl, Mikael Schiller, Camilla Modin Djanaieff och Pontus Djanaieff, Helena Åkerlind, Anna Nordell & Peter Westling, Nina Philipsson, Pontus Frankenstein, Björn Kusoffsky, Catt Olsson, Peter Györki, Fredrik Pantzerhielm, Annika Kopp, Clara Block Hane & Carl Johan Hane, Joakim Uebel, Paula Björk, Rosanna Mariano, Karin & Britta Lund, Eric Ljunggren, Åsa Gadestam, Ewa Kumlin och hans excellens ambassadör Krister Kumlin, med flera, med flera, med flera. Därtill kom förstås vårt eget mode-, design- och nöjescrew, anfört av vår käre storebror Mikael Jansson, med Frederik Lieberath, John Scarisbrick, Gösta Reiland, Nicho Södling, Maria Virgin, Thomas Sandell, Staffan Lindgren, Pia Wallén, Kristina Kullenberg, Carlo Bosco, Mattias Edwall, Erika Svedjevik, Sussie Liedbeck, Linda Öhrström, Andreas Rydén, Pierre Björk, Oliver Andersson, Uluc "Bullen" Telmen, Thomas Ekström, vår gamle mentor Bobo Karlsson, mannen som en gång i tiden sammanförde Christina och Claes Britton, etcetera, etcetera, etcetera. Herregud, vi skulle kunna fortsätta namedroppa till imorgon bitti. Uppslutningen var imponerande, fast vår cocktail kolliderade med invigningen av Fotografiska, det största sociala evenemanget i vår bransch i Stockholm på länge. Ja, det var sannerligen en magisk kväll. Musiken rattades, som alltid när vi har med BrittonBritton att göra, av allas vår Patrik Pedersen, vem annars? Vi lyfter på hatten för Operabarens och Bakfickans så höggradigt professionella personal som i sina stiliga livréer såg till att ingen gäst behövde sakna något. Fortsättning följer, var så säkra!

Samtliga bifogade bilder är fotograferade av Jackie Perez för finest.se. Vill ni se ännu mer?

Ack ja, punken — detta seglivade, slitstarka, kan det rent av vara ödödliga, av våra medier och den globala modeindustrin så omhuldade problembarn vilket aldrig verkar vilja sluta upp med att "störa" oss försoffade medborgare med sina nitar, sitt läder, sina spikes och sitt "rebelleri". Jag har alltid tyckt att det vilar något gulligt och rart över hela härket — något naivt, troskyldigt och medelklassigt; ja, något nördigt vill jag rent av hävda. Senast var det en vän som berättade att hon nyligen rockade röven av det borgerliga etablissemanget på en retropunkfestival tillsammans med en hel uppsättning andra gamla vänner och bekanta från Adolf Fredriks musikskola, Norra och Södra Latin, medelålders akademiker, tjänstemän och kreatörer i realtid. Det påminde mig om en text jag skrev som "efterord" till min käre från Paris sprungne, till New York och numera Florida sedan länge flyktade vän Gérard Hervé Polisset, i denna kolumn känd under flera alias, med porträtt han fotograferade av unga punkare i Stockholm anno 1977, då han bodde här i staden och arbetade som art director. Ett urval av dessa unika, rörande på bilder på bland andra min gamle vän Olle Ljungström visades på Riche för ett par år sedan. I boken — som ännu låter vänta på sig (don't mention the...) — ingår också Håkan Lahgers förord och intervjuer med några av de porträtterade punkarna, de flesta skötsamma medborgare numera. Mitt efterord får sägas brista i vördnad mot punken, så ni som har era hjärtan i denna terränggående, som synes ständigt aktuella kulturyttring kan lika gärna låta bli, men ni andra kan läsa texten som jag lagt upp i mitt textarkiv. På Gerards webbplats för boken kan ni också se ett litet urval av bilderna. Kanske känner ni igen någon där nedifrån den då nya Gallerian Hamngatan där punkarna, skatarna och popsnörena hängde tillsammans..?

"Kom inte hit igen, och snacka skit med mig, punkdjävel"

-Eddie Medusa

27:e april utkommer Claes Brittons djupt personliga bok Min mamma är död.

Ja, den 27:e april är "recensionsdag", som det så vackert heter, för min, minst sagt, smärtsamt personliga bok Min mamma är död (Albert Bonniers förlag). Ett sorgearbete kan man väl sannerligen kalla denna bok, tunn och lätt till formen, men ack så tung till innehållet, dödens och lidandets väsen ur min alldeles egna synvinkel. Det har glatt mig något oerhört när de ännu relativt få som läst boken ganska enstämmigt har sagt mig att de upplevt boken som ljus och trösterik — att de rent av funnit lindring i sin egen dödsångest efter att ha läst den. Ni som är intresserade kan läsa längre intervjuer i de aktuella numren av Femina, Tara och Icakuriren, samt i dagens (13 april) Dagens Nyheter. Ni som ändå inte fått nog av Eder Ödmjuke kommer att kunna läsa, se och höra mer i olika medier under den närmaste tiden, bland annat redan ikväll (13 april) på Kulturnyheterna i SVT och måndagen den 18 april i morgon-TV i SVT, i två omgångar, först med min mammas "dödsmorska" Ulla Zachrisson, därefter på egen hand. Morgonen 21 april är det dags för TV4 och dagen därpå P1 och P4, i veckan därpå bland annat en porträttintervju i City samt en mängd recensioner. Söndagen 16 maj kan ni läsa Karin Thunbergs stora söndagsintervju i Svenska Dagbladet. Mer kommer att följa.  Min egen favorit är förlagets egen intervju, författad av en skribent för vilken jag hyser den högsta aktning...

Den för mig magiska omslagsbilden är fotograferad av min mamma Monas livskamrat Lars Waller, på mammas sista födelsedag, efter hennes sista bad i sjön vid hennes landställe i Roslagen. Omslaget och inlagan är formgivna av min käre vän och medarbetare Stefan Andersson.

Boken skall redan nu finnas ute i bokhandeln och är även beställningsbar på nätet.

"Klockan blir 12 på natten och jag gråter hejdlöst och läser. Vaknar 5.30 och fortsätter att läsa om hans dödsångest, om palliativ vård (vård i  livets slutskede) och förstår varför jag drabbas så av boken. Jag har också en älskad mamma. Som blir allt sämre (...)

Det obeskrivliga helvetet i Haiti bleknade när jag läser Brittons bok. Den kryper så nära, ända in i mina inälvor. Och så är det alltid att en enda persons privata smärta tränger ofta in längre än en hel grupps.  

Jag har en stark dragning till det svarta i människors liv. Kanske för att hela tiden locka fram känslan av det finns så mycket att glädjas och var tacksam över. Därför satte jag på mig den vackra toppen med silkig polo och en liten ros. För att möta dagen lite bättre"

-Amelia Adamo skriver om min bok på sin blogg

Vi kan inte låta bli att sent omsider lägga upp denna enda kampanjbild för säsongen för Don Donna, denna lilla guldklimp till varumärke som vi sannerligen hoppas få förutsättningar att utveckla ytterligare framöver. Vi är så barnsligt förtjusta i vad vi betraktar som vårt fynd för den här säsongen, modellen Josefin E från Stockholmsgruppen. Fotograf är John Scarisbrick. Stylist är Kattis Lindoff.

I veckan som gick klubbades de då, alla vi stockholmares infernaliske plågoande Aleksander Wolodarskis vanvettiga planer för Norra stationsområdet och "manifestationen" med de mastodondiska Stalinkrokanerna Tors Torn, hanses eget groteska gravmonument. Vänner och bekanta är bestörta då de inte i sina vildaste fantasier hade kunnat föreställa sig att dessa galenskaper skulle "gå igenom". Jag som känner Stockholms samtida byggnadspolitik, om man nu kan kalla den så, hyste aldrig några tvivel.

Som jag tidigare utlovat så kommer jag att återvända till denne totalitäre tolchockare, både i den här kolumnen och annorstädes, widdy well Little Alex, widdy well...

Dock inte denna kväll. Denna första vårkväll vill jag ägna mig åt angenämare ting, nämligen ljuva minnen. Jag hänger därför upp ett drypande, rykande internt köttstycke till mina kära gamla vänner i BB, Brittons Brigad, denna kolumns lilla men ack så hårda kärntrupp, sprungna ur den innersta diamanthårda kärnan av Stockholms innerstads innersta basketkretsar, i form av en handfull bilder från höjdpunkten av min egen över tre decennier utdragna karriär som basketspelare. De första fyra av dessa bilder kom mig tillskickade för några månader sedan av min gamle käre broder och lagkamrat Danne "Dana-Tranan" Perrin, han som flyger så lekande ledigt högt och skönt på den första av dessa bilder — en av de mest gudabenådade atleter jag någonsin har haft äran att dela en basketplan med, begåvad med en svart mans vristspänst och det mest naturliga halvdistansskott jag över huvud taget skådat (jag var själv den ende som kunde stoppa hans spin-around, då jag visste exakt där detta blixtsnabba giftiga skott, säkert med 80 procents säkerhet, minst, skulle komma). Dessa bilder är alla från vår allra bästa säsong, tillika min första av sju eller åtta i A-laget. Den säsongen gick vi hela vägen fram till en direkt avgörande match i kvalet till Elitserien men förlorade med fem bittra poäng mot det satans Blackeberg — som vi krossat hemma i första mötet — en förbannad vårsöndag i den sprängfyllda Vällingbyhallen. Fast vi som alltid hade ett alltför kort lag var vi riktigt, riktigt bra och vassa det året, anförda som vi var av vår fantastiske amerikan Joe Allen — så stark han var, så tuff! — med mig själv, det måste sägas om än blygsamhet är en dygd, som en 18-årig alldeles förbaskat oblyg och nog så tuff rookie, med en framgångsrik, för att inte säga succébetonad high school-säsong innanför västen.

Den andra omgången bilder rotade jag fram i en skolåda nere i katakomberna i vårt gamla högkvarter Rosenbusken på Rosengatan bakom Sveavägen i Stockholms City, efter tips av min gamle lagkamrat Svante, även känd som "Benson", även ökänd som "Tjuren från Coma Saloon", ordförande numera i vår gamla klubb — hatten av, Stor-Svante! Den första av dessa bilder tror jag är från säsongen efter, då jag själv var frånvarande och spelade divisionen under på Gotland under militärtjänstgöringen. De övriga är från några säsonger senare, då vi var på viss nedgång, men fortfarande låg i toppen av serien, dock utan någon riktig vittring på Elitserien längre.

Jag kan ärligen säga att det enda — verkligen det enda! — jag över huvud taget saknar från min ungdom är höjdpunkterna från basketplanen, främst säsongen 1980-81 i Charter Oak High School, Los Angeles, och 1981-82 i KFUM Central, Stockholm, den sistnämnda varifrån bilderna här intill alltså är hämtade (tyvärr har jag inga från USA). Jag säger som Victor Sjöström i Smultronstället: "visst kan det hända att man blir sentimental..."

Nåväl, förutom jag själv, min älskade lillebroder Tom, även känd som "Lam", och "Dana-Tranan" så är även ytterligare en BB-medlem med i den andra omgången bilder, nämligen BH. Du går alltså utom tävlan, din gamle Jeopardy-tabellbitare. Jag utmanar er andra neanderthalare att försöka pricka in samtliga gossar på den allra sista av dessa bilder, den där BH är med, von links, som tysken säger, alltså från vänster. Vem klarar det? Vilken hall det är utgår jag från att ni alla genast kan avgöra.

BrittonBritton ansvarar för image, design och kommunikation för nya Nobis Hotel på Norrmalmstorg — Stockholms första samtida lyxhotell.

Ja, alla vi som någonsin spelat Monopol vet vad det innebär när man bygger hotell på denna ruta...nu är det äntligen dags!

Igår höll vi förhandsvisning för pressen av Nobis Hotel på Norrmalmstorg här i Stockholm, det nya, stora moderna lyxhotellet med 201 rum som drivs av vår käre gamle vän Sandro Catenacci och hans Nobisgruppen och där vi på BrittonBritton ansvarar för övergripande image, design och kommunikation. Själva hotellet är — liksom det övriga Norrmalmstorg — fortfarande en byggarbetsplats och öppnar först i december.

Nobis Hotel blir en helt ny typ av hotell som kommer att tillföra Stockholm mycket, på många plan — ett samtida hotell som kommer att presentera en egen, medveten, modern och ansvarskännande definition av begreppet lyx. Hotellet är inrymt i de två magnifika, historiska stenhusen från 1880- och 1890-talen på solsidan av Stockholms förnämsta torg (de hus där Acne- respektive Marimekko-butikerna är inrymda), med en vass kontrasterande inredning av våra vänner Claesson Koivisto Rune. Att omvandla dessa höggradigt kulturskyddade stenhus till ett modernt hotell är ingen smal sak. Bygget pågår med full frenesi sedan över ett år tillbaka och investeringarna är betydande.

Utöver de 201 rummen — varav åtta sviter — kommer hotellet även att innehålla ytor på över 800 kvadratmeter publika mötesplatser med restauranger, barer och lounger i de två nedersta planen. Vi är övertygade om att detta blir en ny huvudscen mitt i City där stockholmarna kommer att möta de internationella besökarna i vår stad, sju dagar, kvällar och nätter i veckan, året runt.

Den stora restaurangen blir, som sig bör, italiensk och får, som sig bör, namnet Caina. Vi som känner Stockholms moderna kroghistoria minns den klassiska första versionen av krogen med detta namn som öppnade 1980 på Folkungagatan av den då 21-årige krogentreprenören Sandro Catenacci och hans pappa Enzo, med den då 14-årige Stefano Catenacci som assistent till sin pappa vid spisen. Stjärnkocken och hovtraktören Stefano Catenacci är gastronomic director vid Nobis Hotel. Han garanterar att den nya versionen av Caina blir en äkta och traditionell italiensk restaurang av högsta klass — något som vi vet alltför länge har saknats i vår stad. Utöver Caina kommer hotellet även att rymma den mindre matbaren 24/7 bistro, med omkring 30 platser, vilken som namnet antyder kommer att servera riktig lagad mat 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året. Här kommer vi också alla att kunna frekventera den glamourösa Guldbaren, en liten, intensiv, smått surrealistisk gyllene sakrestia i vilken man stiger in från den monumentala loungens katedral med plats för 200 gäster under takets två glaskupoler på 25 meters höjd — vi vill gärna kalla den Stockholms nya vardagsrum.

Ni som har följt den här webbplatsen vet att antalet hedersuppdrag som vi har haft äran att utföra här på BrittonBritton vid det här laget har vuxit sig ansenligt. Att detta måste rankas mycket högt på den listan är tveklöst. Vi har arbetat med projektet sedan förra sommaren och kommer framöver att presentera ett stort antal enheter av olika slag, vilka ni kommer att kunna följa här på brittonbritton.com.

Den första av dessa enheter är webbplatsen www.nobishotel.com, vilken vi lanserade igår, i samband med pressvisningen. Här kan ni läsa mycket mer om detta unika hotell som kommer att bli — det vågar vi lova! — Nordens bästa, coolaste och roligaste.

Vi vågar vidare lova att Nobis Hotel, och de övriga planerna för Norrmalmstorg och omgivningarna (vilka ni också kan läsa om på www.nobishotel.com) starkt kommer att bidra till den redan påbörjade processen att flytta Stockholms ekonomiska och sociala centrum från Stureplan tillbaka till Norrmalmstorg och Kungstrådgården, där det hör hemma — en utveckling vi på BrittonBritton kommer att göra vårt bästa för att understödja på olika sätt!

Webbplatsen www.nobishotel.se är förstås ännu bara en "pre-launch"-webbplats som fortfarande är under uppbyggnad och som ännu innehåller en del mindre skavanker, vilka vi kommer att ha arbetat bort inom kort. En helt ny generation av webbplatsen kommer att lanseras när vi närmar oss hotellets invigning. Tills dess — trevlig läsning!

En sak är säker: vi ses framöver på Norrmalmstorg!

PS. Stort grattis till vår vän Stefano Catenacci och Operakällaren som i måndags utsågs till Sveriges bästa restaurang för totalupplevlsen i White Guide. Vilket år för Stefano, med detta, det kungliga bröllopet i sommar och öppningen av vårt hotell senare i höst. Stefano är inne i ett stim, så låt oss hoppas att den andra stjärnan i Guide Michelin också ramlar in i nästa vecka — det vore på tiden! DS.

"Vi vill definiera en lyx som är Lexus snarare än BMW eller Mercedes — en lyx för folk som vill ha den bästa komforten och prestandan, men som inte vill betala ytterligare en massa löjliga pengar för att kommunicera en vräkig image."

-Sandro Catenacci

I vårens kampanjer för vår kära långvariga uppdragsgivare Rizzo, sko- och accessoarkedjan, bygger vi vidare på det nya kommunikativa manér vi lanserade förra säsongen, byggt på enkelhet, med produkten i fokus. Ytterligare två kampanjer följer senare i vår. Säsongens modeller är nya Josefin E och meriterade Mattias B, båda från Stockholmsgruppen. Fotograf för modebilderna är John Scarisbrick och stylist Kattis Lindoff. Stillebenfotograf är Jens Mortensen.

I vårens kampanjer för accessoarkedjan Accent bygger vi vidare på det nya kommunikativa koncept vi introducerade förra säsongen, inspirerat av de kommersiella modemagasinens "plocksidor". Ytterligare tre kampanjer följer senare under våren. Fotograf är liksom förra säsongen John Scarisbrick, stylist Kattis Lindoff. Modeller är Karin A och Frida B, båda från Stockholmsgruppen.