...javisst, det var så han talade, den åldrade, numera sedan bra så länge salige Victor Sjöström då han blickade tillbaka mot sin ungdoms minnen i Ingmar Bergmans "Smultronstället", i den enda scen jag minns från filmen (har jag ens sett den i sin helhet..?). Jovisst, nog fanns den gamla sentimentaliteten som väntat där bland de mest framträdande och påträngande av de känslor som oväntat sent, bara några dagar före den stora dagen, grumlade upp inom mig då jag från bergskammen blickade tillbaka mot mitt eget förgångna liv.

Yes baby, för snart kvartalet sedan var det, återigen som väntat, dags även för Eder Ödmjuke att passera krönet av min levnads bana, närmast flygande likt radikalskidåkaren över sin puckel; mycken tid för grubblerier fanns där ej men visst dröjer sig en högtidlig, med rikliga mått vemod och allvar mättad känsla kvar som alls ej kan liknas vid den akuta trettioårskrisens sturm und drang eller den nog så tunga fyrtioårskrisens ångestridna grubblerier. Det går inte att komma ifrån att den femtionde födelsedagen skiljer sig från alla de tidigare ställd i livets perspektiv. Mitt eget firande höll jag som sig bör vid Indiens strand men mitt privata högtidliga tillfälle till ära vill jag bjuda er läsare av denna kolumn några högst just privata bilder från den mer eller mindre spontana uppvaktning av min utvidgade familj som bestods mig av min älskade hustru Christina. Den begåvade amatörfotografen är förstås min käre gamle vän och broder Mauro Scocco.

Framför allt så kan jag inte undanhålla er det i mitt tycke briljanta, så kärleksfulla tal som min älskade ende köttslige lillebror och tillika mer än tjugoårige  lagkamrat (Min backdoorpassning till honom satt i ryggmärgen och kostade våra motståndare otaliga poäng. Själv lade jag skorna på hyllan, som klyschan lyder, för kanske åtta år sedan men den lille djäveln vägrar ge sig utan lirar fortfarande på hög nivå!) Tom hade skickat från sin tillfälliga boplats i Florida och som dessvärre ej blev uppläst under högtiden — en fadäs för vilken jag, fast det bär mig emot, måste lasta min älskade fader som dessutom, det måste jag misstänka, var ofin nog att låna några av dess formuleringar till sitt eget tal...nåväl, allt är förlåtet och udda är med råge jämnt. I detta tal uppfyllde broder Tom, även känd som Lam, alias Professor Kalkyl, vördad, ja genial professor i matematisk statistik som han är, också den önskan som jag, min sjuke djävel, hade ställt till honom inför min femtioårsdag, efter en ingivelse som givetvis hade uppenbarat sig inför mig under en av dessa långa golgatavandringsliknande promenader en av dessa välsignat solextatiska dagar på denna Indiens mäktiga magiska strand där alla dessa exemplar av vårt gamla folkkära släkte homo sapiens rex som alltid passerade inför mina ögon i en ändlös parad, året före. Håll till godo — och förlåt mig en dos av självförhärligande genom tredje person...skål på dig John, för att citera ännu en odödlig replik ur vår svenska filmhistoria! (Nå, vilken film är det nu då..? Rätt gissning vinner sinnesfrid...)

Min käre bror Tom Brittons tal:

Käre broder

Det känns tungt att vara borta på 50-årsdagen till den närmaste personen
jag har som jag träffat hela mitt liv och och kommer träffa resten av mitt
liv! Orsaken till min frånvaro är att jag temporärt flyttat till USA för
endast 8 dagar sedan vilket tyvärr inte kunde senareläggas.

Vad kan jag säga om dig? Vi är både väldigt lika och olika! Nedan en kort
allvarlig resumé (humor är oväsentligt i liknande tal tycker jag).

Jag har genom åren beskyllt dig för att vara lite av en lyxlirare. Detta
stämmer inte vet jag nu sedan jag flyttat till samma port som dig och vet
mer hur dina dagar ser ut: du är en hårt jobbande yrkesarbetare som trivs
bäst med att vara hemma och jobba, gymma och laga nyttig mat iklädd en
trasig t-tröja och mysbyxor. Den vällagade middagen inmundigas helst
framför ett bra sportprogram (ingen jävla innebandy!) i tv-soffan.

I ditt jobb som författare, och som funnits i dig redan sen barnsben, vill
du då och då besöka livets lite mörkare sidor och undersöka dem. Detta gör
att vi nära, och jag tror även du själv ibland, kan bli lite rädda för
dig. Jag har med tiden lärt mig leva med och även uppskatta denna sida hos
dig. Jag vill här även framhålla en stor eloge till Christina som ju ser
dessa sidor mest och som alltid stöttar Dig till 100%! Vilkan klippa!
Claes, här min enda pekpinne: glöm inte att uppskatta Christina för detta
och att även stötta henne! Jag tror dock att du gör det.

En sak jag försöker lära mig från dig är att ta livet på allvar. Inte bara
följa strömmen, att inte alltid hålla sig inom ramen (eller som du säger:
att inte alltid vara långt, långt innanför ramen bara för sakens skull som
99% av befolkningen), att inte vara en nicke-docka, att inte bara snacka
"small-talk" och att verkligen stå upp för sina tankar. För detta krävs
ett stort mod - detta har Du verkligen.

Det har varit en stor glädja att vara din bror genom livet. Jag kan lova
dig att jag fått vara med om mer äventyrligt tack vare dig än vad Du fått
uppleva tack vare mig. För att nämna några spännande minnen (i kronologisk
ordning):

- att med Love (du är väl där?) följa med på allsköns hyss på Dalarö

- att i barndomen klättra GENOM torrdasset på Tomta (jag kommer inte ihåg
"varför" vi skulle göra detta - gör du)?

- att på Vällingbybadet (tillsammans med bröderna P som jag hoppas finns
på plats) som FYRA 15-åringar blivit uppskrämda av EN tio-åring att hans
brorsor skulle ge oss stryk så att vi klämde oss ut genom
20-centimetersfönstret i omklädningsrummet

- att (även det med bröderna P) sitta på Kungliga Operan lyssnandes till
Verdis requiem som de helt säkert enda bland åhörarna som just innan rökt
cigaretter garanterat utan tobak

- att spela basket på Dalarö med gossar för vilka 1000 kr är som 1 kr för mig

- att se nba-finalen kl 4 på morgonen hemma hos en levnadskonstnär på söder

Jag hoppas vi fortsätter att bo nära varandra länge än och att vi får, om
inte 50 så i alla fall 40 ytterligare fina år tillsammans!

Så till den matematiska uppgift du har bett mig lösa.

För övriga kan jag informera om hur den löd: "Nu när jag är 50 år, hur
stor andel av dem jag träffat genom livet lever fortfarande?"

Den som läser upp detta tal har fr.o.m. nu friheten att korta ned mitt
svar efter eget tycke beroende på intresse bland åhörarna. Claes kan ju
läsa svaret i morgon mer noggrannt. Övriga som är intresserade kan också
få svaret per mail från Claes.

Först vill jag säga att uppgiften är lysande för att illustrera vad
matematik kan användas till OCH för att visa hur man arbetar när man löser
verkliga problem med matematik!

Huvudregeln är: FÖRENKLA PROBLEMET. Att veta vad man kan förenkla (och vad
man inte kan förenkla!) för att svaret på det förenklade problemet ska
ligga nära svaret på det ursprungliga problemet, är den hantverkskunskap man
tränar upp sig som matematisk modellerare.

Jag besvarar alltså först svaret under följande 4 antaganden:

1. Alla människor lever exakt 80 år

2. Man träffar lika många människor i olika åldrar av ens liv

3. De man träffar är, åldersmässigt, ett slumpmässigt urval bland
befolkningen.

4. Befolkningens storlek förändras inte över tiden (dvs det finns ungefär
lika många invånare nu som för 50 år sedan).

Under dessa förutsättningar är andelen nu levande, bland dem man som
50-åring träffat under sitt liv, lika med 68.75% (alltså ungefär 2
tredjedelar är fortfarande i livet). Klart större än man kanske först
skulle tro!

Hur påverkar våra 4 förenklingar då svaret?

1. Om vi i stället tänker oss att livslängden varierar så att somliga
lever längre och andra kortare kommer det förstås påverka svaret. Exakt
hur det påverkar beror på exakt hur livslängdsfördelningen ser ut.
Jag är som forskare inte tillräckligt nära verkligheten för att ha tagit
reda på den fördelning exakt utan jag har testat med en viss slumpmässig
livslängdsfördelning och fann då att svaret skulle ändrats från 69% till
74%, alltså en ännu större andel fortfarande levande!

2. Detta antagande tror jag inte är helt orimligt. Självklart är det så
att om Claes träffade väldigt många människor som liten men knappt några
nu skulle 68% ändras till något mindre, och omvänt om Claes träffat väldigt
mycket folk på senare år jämfört med tidigare.

3. Detta antagande är förstås en grov förenkling. Sanningen är snarare att
man träffar fler folk i samma ålder som en själv. Dvs som liten träffar
man mest andra barn och som 49-åring träffar man mest vuxna (Claes är dock
väldigt uppskattad av Nils och Alice också!). Ett sådant socialt beteende
(som de flesta av oss har) tenderar även det att ÖKA andelen nu levande
bland dem man träffat i livet: det är ju de gamla man träffade som liten
som nu är döda.

4. Detta antagande duger approximativt. Befolkningen har ju förvisso växt
lite, men främst tack vare invandring. Lite förenklat kan man säga att även
detta skulle ÖKA procenten nu levande bland dem man träffat.

Mitt svar på den ursprungliga frågan blir därför att jag tror att mellan
67-80% av dem du träffat genom livet fortfarande lever!

Mission completed!

Din bror Tom

Om något eller några exemplar ur det stolta följe vilket en gång gick under det ärevördiga namnet Brittons Brigad, med rötter slingrande sig ned i djupen av den innersta sjuka kärnan av Stockholms innerstads inre gamla basketkretsar, ännu besöker detta forum nu sedan vi av ren självbevarelsedrift har avlägsnat kommentarsfunktionen, den frågan må för stunden förbli obesvarad. Om så vore, ehuru, så torde vi kunna stadfästa att det är ni, era sjuka djävlar, och endast ni, och inga andra, som äger de kunskaper, de livserfarenheter och den kännedom om stockholmshistoriska interna koder vilka äro oundgängllga för att förmå förstå och till fullo värdessätta komiken i ovanstående bild, oskarpt mobilfotograferad av Eder Ödmjuke på en plats så prosaisk som tågtoaletten på väg mot Hallsberg nu i lördags. Inte illa, eller vad sägs? A blasted mfkn deleriously Merry bleedin’ goatsuckin’ skullfkn’ geekslappin’ broadcloakin’ X-mas to ya’ll ye freakn’ toastsmokin’ pornsurfin’ triplecrownlovin’ Brave Brigadiers!!!

För nu ett par månader sedan hade turen kommit till min älskade gamle vän och hemmapojke Mauro att basta halvsekel, sannerligen en milstolpe här på vår levnads vandring för oss som är lyckliga nog att nå så långt. Jag står själv i nästa led.

Om Mauros och min gemensamma historia finns mycket att förtälja. Något har jag sagt och mer kommer, var så säkra. Jag lärde känna gossen redan under mellanstadiet ute på Dalarö då han kom som gäst till min kusin Love. Ryktet om hans musikalitet hade redan då föregått honom som en lokal legend. Jag minns att jag genast slogs av hans reptilsnabba replik och skoningslösa humor. Där kom man djävlar inte undan med halvmissar! Det var sedan under gymnasietiden på Östra Real som vi blev klasskamrater och vänner under en viktig och formande tid i början av åttiotalet, synt/new romantic-eran. I vår klass bildande vi en brådmogen, samtidigt romantiskt trånande som frätande sarkastisk sextett pojkar med Mauro, Johan Kling, Johan Skog, Urban Reese, Per Widman och jag själv, med de äldre förebilderna Tom Wolgers och Anders Skog hökande över oss, slyngeln Heinz Liljedahl som lillebror och bland andra sådana som Johan Kinde och Olle Ljungström kretsande i periferin. Det vilade något djupt stockholmskt över eran, tveklöst, och nog var det en kreativ tid. I centrum stod Mauro med sin begåvning. Över en natt kom han ut ur kokongen som ekvilibristisk jazzrockgitarrist och förvandlades till fullfjädrad popsångare och artist. Komiker, estradör, modeprofil och allkonstnär var han därtill. Det var ett äventyr att se honom etablera sig som popstjärna redan som sjuttonåring.

Så gott som alla i vår krets har fallit ifrån med åren men Mauros och min vänskap har bestått proven. Det är jag stolt över. Våra gemensamma äventyr, de erfarenheter vi delar, som våra brottningar med de mentala monstren, för att inte tala om den rika bank av dråpligheter, djävulskap och allsköns mer eller mindre sjuka referenser som vi har byggt upp genom alls dessa år — det är en skatt att vårda. Att se Mauro ta emot hyllningsskivan till hans ära, med hans hits framförda av Plura, Peter LeMarc, Tomas Andersson Wij, Kleerup, Markus Krunegård, Sarah Dawn Finer, Newkid, Petra Marklund, Johan Kinde och två andra gamla gossar ur vår förflutna, Heinz Liljedahl och Olle Ljungström med deras Heinz & Young*, med flera — det var en högtidlig upplevelse, dubbeldoppad i den just den rätta brygden av vemod, nostalgi och sentimentalitet för att förläna den en särskild kostbarhet. Hyllningsskivan når handeln i början av det nya året är det sagt. Låt mig än en gång utbringa mina mest hjärtliga gratulationer pojken!

* Har nu fått höra att även Eva Dahlgren har anslutit med vad Mauro beskriver som "en minimalistisk Daniel Lanois-version" av "Till dom ensamma". Håll utkik efter hyllningsskivan i handeln!

Inför detta strindbergska jubileumsår så gnälldes det på våra kultursidor över hur otillräckliga regeringens satsningar för att hylla vår nationalförfattare var och så vidare. Det jämfördes bland annat med Norge. Där minsann har man vett att vara stolta över sin Ibsen men här var det den vanliga kulturförmörkelsen, etcetera.

Nå, ingen behövde nu oroa sig för att vi inte skulle få nog av Strindberg under detta nådens år. Vi talar om monumental överdosering. Herre Jesus, karldjäveln är överallt — sida upp och sida ned i tidningar, på alla teatrar, i utställningar, evenemang och så dessa förskräckliga gamla pekoraler på TV. Snälla någon den med Thommy Berggren i rollen som den demoniske Strindberg — kan ingen ta bort denna hemska skolteater...och stackars Bibi Andersson i den andra...hon är inte direkt lyckad...var hon inte bättre skådis än så utan snarare agerande fotomodell..?

I unga år så läste jag mycket Strindberg. Han tillhörde mina viktigaste litterära förebilder. I modern tid så har jag läst tre av hans böcker. Samtliga har varit gruvliga besvikelser. Först var det när jag arbetade med skärgårdskapitlet i min egen bok Sekelskifte i Stockholm. Då läste jag I Havsbandet i hopp om att inspireras av Strindbergs naturskildringar. Det var en omständlig, långsam och tråkig bok och naturskildringarna gjorde mig besviken. I en tidig version av min text så lade jag Strindbergs skildring av hans första möte med skärgården från Tjänstekvinnans son bredvid mina egna skärgårdsskildringar men när min far läste den versionen så sade han att jag var tvungen att ta bort den då det blev pinsamt för Strindbergs del, vilket jag då gjorde av artighet.

För några år sedan så läste jag hans sena självbiografi Ensam som tråkade ut mig i grunden och var medioker i sina stockholmsskildringar.

Jag tänkte att jag måste ge gubben ytterligare chanser så i vintras tog jag som min privata jubileumshyllning fram Svarta fanor och nu blev jag fly förbannad. Vad i helvete är den han skriver, karlfan? Vilken djävla dynga — ett osammanhängade dravel helt utan någon som helst relevans för vare sig vår eller någon annans tid. Helst ville jag hala fram min flodhästpiska och prygla gubbdjäveln till insikt — med säkerhet ett utsiktslöst projekt. Hans kvinnosyn sedan...nog visste jag att det var illa men det han skriver i Svarta fanor passerar alla som helst gränser och diskvalificerar i min mening hela hans författarskap från all trovärdighet åtminstone i samhällsfrågor.

Tre svåra besvikelser av tre möjliga är alltså resultaten av min samtida Strindbergsläsning. Det är möjligt att jag kommer att ge honom ytterligare chanser. Jag funderar på någon av de förmenta dårböckerna En dåres försvarstal eller Inferno där jag väl ändå måste tro att han visar andra takter Jag har mina misstankar om den där galenskapen och undrar om inte den allvarliga sjukan i själva verket kan ha varit den gamla vanliga narcissismen. Låt oss hoppas att han kan göra comeback som en författare värd respekt, som Zlatan säger, i mitt sinne för om det fortsätter som i de här tre böckerna — då tvingas jag tamigfaen konstatera att det är kejsarens nya kläder hela djävla vägen till banken.

Som brukligt är för familjen Bonnier så bjöd vädermakterna på en högst tillfällig glugg i det solida lågtrycket, just tillräcklig för att vi skulle få njuta av en gnistrande solig båttur från Lejontrappan nedanför Kungliga Slottet, genom ett Stockholm i dess absolut mest magnifika ljusblixtrande försommarskepnad, ut till Nedre Manilla där begreppet partytält fick en ny innebörd när vi skådade dukbyggnaden på gräsmattan framför villan. Här var 580 gäster samlade för sittande middag till vilken vi bjöds en hel del högklassig underhållning och spirituella tal under ledning av konfrencieren Magnus Krepper, med cheferna Albert och Eva Bonnier i huvudrollerna och med Uppsala symfoniorkester som husband, alltsammans för säkerhets skull uppblåst på två filmdukar. Historiens vingslag fläktade när Abbe och andra berättade anektdoter ur förlagets historia, om sina anfäder och om författare som Strindberg, Lagerlöf, Fröding och det övriga crewet. Flera av förfäderna framträdde också i filmklipp på dukarna. Här uppfördes också för första gången tre dikter av Tomas Tranströmer, tonsatta av en kompositör vars namn nu gäckar mitt minne. Säg är jag den ende levande själen i detta vårt gamla trägna fosterland som inte förstår mig på Tranströmers storhet — som inte tycker att den är så djävla horrorskön, tranesången? Jag har fräckheten att anse att hans dikter är en smula...ja, pekorala, för att inte säga gymnasiala dagverser av det slag vi i ungdomen författade litet till mans. För mig vilar det något av den välkände kejsarens nya sommarlook över det hela men vem faen är jag att på detta oförskämda sätt smäda vårt nationalhelgon? Skäms jag inte? Vad är jag egentligen för en slags människa? Förtjänar jag ens ett sådant epitet? Som om detta inte vore nog så var jag vad jag kunde förstå också den ende i detta väldiga middagssällskap — ett för mig alls icke obekant "utanförskap", som det så konstfullt kallas numera, tvärtom — som inte var lyrisk över Theodor Kallifatides småtervligtbittra och putslustiga avslutningstal om hur det var bättre förr vilket belönades med en stående ovation. Framför allt så tyckte jag att den gode Theodor visade bristande omdöme genom att utsträcka sitt enligt min mening medelgoda tal upp emot en halvtimme där jag satt med tomma glas törstande efter några avecer och cigariller ute på terrassen. Aja baja Theddy Boy, inte bra! Ack ja, vilken liten bitch jag är som prövar ert tålamod med sådana randanmärkningar till en fest som var något av det mest storartade som jag har upplevt, som jag är tacksam för att ha fått vara en del av och som aldrig kommer att blekna i mitt minne.

För Behnaz, vars familj flydde från Iran kort efter hennes födsel sedan Shahen av Iran hade störtats, var det stort att träffa och lära känna Shahens hustru Farah Diba, legendarisk i modevärlden, i samband med att hon mottog Marianne & Sigvard Bernadotte pris för unga konstnärer och kreatörer i förra veckan. Vi gratulerar!

Onsdagen 30 maj var det dags för vår stora försommarcocktail hos våra kära vänner och uppdragsgivare Nobis Hotel, för att fira öppnandet av deras nya uteservering. Vi på BrittonBritton delade värdskapet med hotellet och med våra vänner på Patriksson Communication. Minglet spred sig med kvällen in i hotellets Gold Bar och lounge där det också bjöds på ett liveframträdande. För tillfället hade vi också producerat ett stiliserat somrigt bildspel som vi projicerade över en av den monumentala loungens väggar. 

Denna vår nya webbplats har kostat oss fler arbetstimmar än ni har minsta lust att veta. Att den äntligen blivit klar för lansering efter tre år av förberedelser och ett år av produktion var något vi ville fira. Torsdagen 24 maj bjöd vi ett drygt hundratal av våra närmaste vänner, uppdragsgivare och samarbetspartners på en lanseringsdrink i all enkelhet på vårt kontor här på Regeringsgatan. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för BrittonBitton…

BrittonBritton var självklart på plats när Massproductions invigde sitt temporära showroom i Milano i veckan. Chris och Magnus bakom Massproductions fick i fjol kontakt med de multibegåvade människorna bakom (h)+ längst upp i vad som under Milano Mobile kallas Brera Design District och har i år fått äran och möjligheten att hålla den första utställningen producerad för deras fantastiska lokaler. Chris Martin tog tillsammans med Sahara Widoff Kleerup fram konceptet bakom Odd Couples och jag gjorde skyltning, katalog och grafik. Grundidén var att para utvalda produkter tillsammans med sina respektive inspirationer och resultatet blev både vackert och fantasieggande. Invigningen blev också den succé vi hoppats och förväntat oss och en hel del av konstverken, möblerna och lokalen finns dokumenterade här. Fotograf för katalogen var Julia Hetta.

Se nämnda bilder från utställningen och mycket annat i vår portfolio

Läs mer om Massproductions på massproductions-online.com