Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Blake...

Blake...

Äntligen: begreppet gorilladunk har fått en kropp och dess namn är Blake. Blake who? BLAKE MOFKN GRIFFIN YE STUPID DOG!!!

Claes Britton | 29 Dec, 2010 | 437 kommentarer

Den trogne och minnesgode läsaren av denna kolumn erinrar sig att jag för ett par-tre år sedan skrev ett inlägg där jag diskuterade vem i min egen idrott basketens historia som var den genom tiderna störste dunkaren. Var det Michael Jordan, världens genom tiderna störste spelare? Eller kanske nutidens störste stjärna Lebron James? Eller Vince Carter, en gång kallad "Air Canada", en travesti på Jordans hedersepitet "Air". Nej, själv förespråkade jag sjuttiotalets store idol och underhållare Julius "Dr J" Erwing, ett påstående jag belade med länkar. Med det inlägget bör vi ha slagit något slags svenskt rekord i antalet kommentarer. Tror det slutade en bra bit över 2,000. Många gamla svenska basketprofiler kom till tals och många, många fler var med som läsande "ubåtar", som du till exempel, Ricky. Våga komma upp till ytan den här gången, bröder! Är ni basketspelare eller klistebollskillar..?

Nåväl (...nu skall vi skriva en novell som min gamle hemmapojke Bosse B brukade säga....), det må vara hur som helst med dessa åsikter hit och dit om vem som var tidernas främste slamdunkare. Under den pågående NBA-säsongen har denna viktiga och angelägna diskussion blivit alldeles obsolet. Samtliga av de ovan nämnda har blivit överkörda och fått lädret eftertryckligt nedtryckt i den berömda halsen av en ny och för mig tidigare helt okänd storhet, en rookie dessutom. Jag talar givetvis om Blake Griffin, förstaårsspelaren som tagit dunkarna till en helt ny och alldeles egen nivå, för att uttrycka mig på samtida sportspegelprosa, i L.A. Clippers, detta skämt till bottenlag som med Griffin på plan blivit en contender mot vilka motståndare som helst. Första gången jag såg Blake Griffin dunka på highlights på nba.com blev jag chockad. Det rådde inga som helst tvivel om att detta var något som skådades för första gången. Min och alla andra basketfanatikers häpnad och beundran har bara stegrats sedan dess. Det den här gossen gör med boll, motståndare och korg får till och med med en sådan som Lebron James att se rätt vek och ordinär ut...jag menar, vad fan, snubben använder tamigfaen motståndarna som plintar, bockar eller andra av dessa förbannade redskap vi alla hatade på gymnastiken...det fanns en man i min och min broders ungdom som hette Darryl Dawkins, spelade i Philadelphia och om vars dunkar begreppen "The gorilla dunk" myntades. Tror även den gode Darryl erkänner att detta begrepp nu förkroppsligats i en annan dimension...

I dessa tider är det ju, minst sagt, känsligt att tala om skillnader mellan människor av olika hudfärg. Tro mig, jag har själv på grund av något skämtsamt jag sagt, och även av en nära vän, vid ett par tillfällen genom åren blivit anklagad för "rasism" — jag som har en älskad svart styvmor och en lika älskad svart styvsyster samt två färgade systrar. Det är som att gå på glödande kol och gott är detta tycker jag på det stora hela, fast jag stundtals kan tycka att man ibland går till överdrift i sin välmenande provinsiella västerländska politiska korrekta nit. I det här fallet måste jag dock få göra ett undantag i min egenskap av gammal basketspelare som kan blicka tillbaka på en mer än trettioårig karriär under korgarna där jag otaliga — alltför många — gånger fick kämpa ojämna kamper mot fysiskt löjligt överlägsna unga svarta män i längder mellan låt säga 198 till 210 centimeter, jag som en blott 193 centimeter lång hopplöst vit yngling som av kortsynta tränare skolats till insidespelare, en position där min potential var synnerligen begränsad, om än jag hävdade mig väl efter mina begränsningar väl och med hårt, ja fult spel och elaka tricks ofta faktiskt kunde försvara mina färger mot killar som var huvud och axlar högre och en halv gång så breda — till en viss gräns, vill säga. Som vit basketspelare har man grundliga möjligheter att prova på ett sällsynt tillstånd: hur det känns när det etniska styrkeförhållandet är omvänt mot i stort sett alla andra sammanhang; där man som vit i alla lägen känner sig hopplöst inte bara underlägsen utan också stel, otymplig, kantig och allmänt värdelös: en stackars hunkie med medfödd kronisk "white man's disease" som allt det ovan nämnda heter på basketspråk. Otaliga är mina minnesbilder av förnedrande ögonblick på basketplanen där jag kände hur min fysiska underlägsenhet passerade gränserna till ren komik. En av dessa bilder står särskilt tydlig fram för min inre blick. Det var under min säsong som senior på Charter Oak High School i Covina i San Gabriel Valley, Los Angeles*. Jag gjorde här, 18 år gammal, en av min karriärs allra bästa säsonger, starter och stjärna hela säsongen i ett lag i en halvstor skola som gick till slutspel, vann wild card-matchen hemma och sedan förlorade knappt borta mot ett ganska högt rankat lag. Covina var då en övervägande "vit" "stad" som låg omringad av områden med mexikansk halv- och helslum. Under försäsongen och även i serien spelade vi ett antal matcher borta mot bruna och även helsvarta slumskolor, på gudsförgätna platser som Monrovia, La Puente, Compton, Basset, Baldwin Park, med flera. Det var ytterst obehagliga erfarenheter — matcher som vi faktiskt inte hade vågat vinna ens om vi kunnat (flera av dem var jämna). Trots att vi förlorade samtliga var stämningen milt uttryckt hätsk och hotfull. Det var poliser med full riot-utrustning komplett med hjälmar, sköldar och schäferhundar, det var ständiga rasistiska glåpord, ett fruktansvärt tryck (i ordets rätta bemärkelse), regn av spottloskor på vägen ut, på gränsen till upplopp och så tegelstenar som kastades på vår buss i vilken vi självfallet gick in direkt utan att duscha eller byta om, eskorterade av polisen, good ol' LAPD.

Mot slutet av en av dessa matcher — som faktiskt var jämn om jag minns rätt — fick vi ett snabbt uppspel emot oss och jag råkade bli siste man mot en svart kille, inte så lång, en guard/forward vill jag minnas, som kom med bollen i rasande fart, med fötter som de kända oljade blixtarna***. Jag minns tydligt hur jag tänkte at det här blir bra, jag har perfekt position, med mig själv mellan honom och korgen, som basketens grundskolning lär att man skall ha. Här kan han inget göra annat än att stanna och skjuta. Nästa minnesbild är hur jag ser killlens fotsulor (!!!), hör ringen och plankan skallra och sedan faller bakåt med honom över mig, allt förstås med akompajemang av publikens galna vrål, jubel, glåpord och hånskratt.

Som jag kände mig den gången — precis så tror jag att Blake Griffins motståndare känner sig när han dunkar ÖVER densamme. Första gången jag såg honom trodde jag på min ära att killen är vit, men vid närmare studie tog jag mig själv ur det önsketänkandet. Den här sortens atletism finns ej inom vår hudfärg, så enkelt är det. Man behöver inte vara basketälskare för att njuta av den länk jag snart kommer låta er få ta del av, med Griffins tio bästa dunkar under den pågående ite ens halvgångna säsongen. Jag menar, kolla bara...särskilt gripande är de två avslutande, där han först använder New Yorks olycksalige, 212 centimeter långe blekansikte Timfey Mozgov, en stackars ryss, som plint och grabbar tag i hanses huvud (!) samtidigt som han smäller skinnet i korgen på ett sätt jag aldrig skådat förut, sedan, i samma match, hur han smäller ned samma skinn i halsen på en annan viting, denna gång den blott 208 cang (som vi säger...) långe italienaren Danielo Gallinare...en tragedi av shakespeariska mått. Kolla även de andra dunkarna för böveln. Det är som jag minns: som försvarare upphör man helt tänka på möjligheten att stoppa dunken och poängen. Ens oro är istället om man skall komma ur situationen utan en skada...

Blake Griffin har inte bara krossat hela historiens motstånd som världens genom tiderna största dunkare. I brutal konkurrens lär han redan ha säkrat inte bara den hedersamma titeln titeln som Rookie of the Year utan, tror jag, också som alla tiders störste rookie. Här är mina historiska kunskaper otillräckliga och jag utgår från att en av denna kolumns tappra brigadärer, min gamle käre vän, brotts- och klubbkamrat SoB, kommer att ge oss en lektion när han återvänder från chartersemestern. Antar att både Magic Jonson och Larry Bird kommer att ligga bra till i den jämförelsen men i mitt tycke är Blake dem överlägsen.

NBA-säsongen börjar annars ta form så smått. Jag var kanske oförsiktig som accepterade ett bett med en annan gammal vän, brigadiär och mångårig lagkamrat, alla vår Jay-Boy. Jay, vilken till skillnad från Eder Ödmjuke har sin passion i spektakulär ego-basket, erbjöd mig att spela på samtliga lag medan han tog Miami, laget med den historiska stjärntrion Dwayne Wade, Lebron James och Chris Bosh — ett vad jag alltså accepterade. Efter en trög, ja miserabel start har detta Miami Heat nu börjar rulla som en ångvält. Det kan komma att krävas en skada på någon i stjärntrion för att något annat lag skall kunna färga upp mot dem i en serie av bäst av sju i slutspelet (en sådan skada gör vårt val ogiltigt, därom har den ekonomiskt sinnade Jay försäkrat sig...). Själv spelar jag nu för  första gången ut ett trumfkort: jag har goda möjligheter att få kunna se Miami live i slutspelet, kanske rent av i en final. Nu blir ni nyfikna va, brigadiärer? Återkommer i ämnet...

Medan basketsäsongen börjar bli könsmogen går den amerikanska slutspelssäsongen nu snart in i slutspel, då männen skola skiljas från pojkarna. Återkommer i detta ämne, då detta inlägg redan är mer än långt nog....

Om allt detta har vi självfallet inte kunnat läsa en rad på våra svenska sportsidor vilka som vanligt denna vinter svämmar över av handbollstjejer, innebandykillar, bandygubbar, skidskyttar och tour de ski-löpare med coola glasögon och spexiga segergester och all möjlig annan allsköns annan stinkande dynga...in i octagonen med er med Blake** vill jag bara säga...

Med denna orgie i närmast utommänsklig atletism signerad BLAKE GRIFFIN vill jag så önska er alla ett alldeles överdjävligt GOTT SLUT OCH ETT ÄNNU BÄTTRE NYTT 2011!!!

* Min gamla skola Charter Oak — en av mina tre i Los Angeles i ungdomen, de andra dock i Santa Monica vid beachen, nära gränsen mot Venice — är vad jag förstår en viktig skådeplats i boken "The Dirt", med Mötley Crue, där huvudmannen gick ett par årskurser över mig. Har själv ännu ej läst boken. Min egen gamla berättelse om denna skola, ett smått naiv och nog så obehagligt epos, kan ni ta del av i mitt textarkiv.

** Är ni nyfikna på Blakes mått och oförmögna att gå in och navigera på nba.com? Då kan jag delge er dessa: 208 cang, 113.9 kg.

*** En av mina tränare, tror det var den i Charter Oak, minns ej exakt, sade mig en gång en sanning som jag verkligen fick bekräftat, the hard way, nämligen att vi blekansiktens underlägsenhet inte ligger i första hand i sämre spänst eller rå atletism, utan i kvickheten i fötterna. Så är det. All atletism börjar i fötterna. Word up, all min respekt för vitingar som veteranerna Steve Nash, Manu Ginobil, Dirk Nowitski, Kirilenko med flera som hävdar sig i den här ligan. Min övertygelse är att ett internationellt all star-team skulle stå sig väl mot en NBA-team, word up! Barcelona slog ju bevars Lakers på försäsongen, förvisso en träningsmatch men ändock.

Kommentarer

blog comments powered by Disqus

Recent blog entries