Mitt hjärta på en krok...

Claes Britton | 13 Apr, 2010 | 8 kommentarer

27:e april utkommer Claes Brittons djupt personliga bok Min mamma är död.

Ja, den 27:e april är "recensionsdag", som det så vackert heter, för min, minst sagt, smärtsamt personliga bok Min mamma är död (Albert Bonniers förlag). Ett sorgearbete kan man väl sannerligen kalla denna bok, tunn och lätt till formen, men ack så tung till innehållet, dödens och lidandets väsen ur min alldeles egna synvinkel. Det har glatt mig något oerhört när de ännu relativt få som läst boken ganska enstämmigt har sagt mig att de upplevt boken som ljus och trösterik — att de rent av funnit lindring i sin egen dödsångest efter att ha läst den. Ni som är intresserade kan läsa längre intervjuer i de aktuella numren av Femina, Tara och Icakuriren, samt i dagens (13 april) Dagens Nyheter. Ni som ändå inte fått nog av Eder Ödmjuke kommer att kunna läsa, se och höra mer i olika medier under den närmaste tiden, bland annat redan ikväll (13 april) på Kulturnyheterna i SVT och måndagen den 18 april i morgon-TV i SVT, i två omgångar, först med min mammas "dödsmorska" Ulla Zachrisson, därefter på egen hand. Morgonen 21 april är det dags för TV4 och dagen därpå P1 och P4, i veckan därpå bland annat en porträttintervju i City samt en mängd recensioner. Söndagen 16 maj kan ni läsa Karin Thunbergs stora söndagsintervju i Svenska Dagbladet. Mer kommer att följa. Min egen favorit är förlagets egen intervju, författad av en skribent för vilken jag hyser den högsta aktning...

Den för mig magiska omslagsbilden är fotograferad av min mamma Monas livskamrat Lars Waller, på mammas sista födelsedag, efter hennes sista bad i sjön vid hennes landställe i Roslagen. Omslaget och inlagan är formgivna av min käre vän och medarbetare Stefan Andersson.

Boken skall redan nu finnas ute i bokhandeln och är även beställningsbar på nätet.

"Klockan blir 12 på natten och jag gråter hejdlöst och läser. Vaknar 5.30 och fortsätter att läsa om hans dödsångest, om palliativ vård (vård i livets slutskede) och förstår varför jag drabbas så av boken. Jag har också en älskad mamma. Som blir allt sämre (...)

Det obeskrivliga helvetet i Haiti bleknade när jag läser Brittons bok. Den kryper så nära, ända in i mina inälvor. Och så är det alltid att en enda persons privata smärta tränger ofta in längre än en hel grupps.

Jag har en stark dragning till det svarta i människors liv. Kanske för att hela tiden locka fram känslan av det finns så mycket att glädjas och var tacksam över. Därför satte jag på mig den vackra toppen med silkig polo och en liten ros. För att möta dagen lite bättre"

-Amelia Adamo skriver om min bok på sin blogg

Kommentarer

2010-04-15 skrev Feff
Bra där Claes! Tack för att jag fick läsa den i ett tidigt skede, hjälpte mig oerhört att bearbeta min egen mammas död, Kerstin har varit borta i sju år nu......
2010-04-19 skrev Krister S
Oerhört starkt Claes! Läste utdraget och blev mycket berörd. Har en liknande bild av min mamma som gick bort 02 - mamma sitter på sin sten i skärgården på vårt landställe. Min pappa gick ju bort 98 så det var ett hårt slag ovanpå det första. Vet inte hur du klarade att skriva boken... Starkt. Verkar mycket bra. /Krister Stenhammar f d Johnsson Banana-Huj.
2010-04-19 skrev Claes
Jag tackar för vänliga ord, käre Krister, och beklagar verkligen ditt öde, som måste varit oerhört tufft. Du har väl barn? Kan tänka mig att det kan vara en tröst i ett sådant läge. Jag hade inte orkat skriva boken om jag inte kunnat sätta mig själv under press genom en förfrågan utifrån och om inte sedan den ena omständigheten givit den andra. Någon plan på at skriva en bok fanns inte från början utan kom med tiden.

Allt gott på dig!

Banana Huj!!!
2010-04-19 skrev Claes igen
Tack du också Feff — det värmer!
2010-04-20 skrev Krister S
Jo, jag har barn nu men hade det inte då men jag kan skriva under på att det gör skillnad. I alla fall för mig personligen. Tyckte det du sa i TV om att man till viss del vill ha barn för att man är rädd att dö ensam stämmer mycket väl. Jag hade 12 år på mig att tänka på det innan Victor kom 2007, så det resonemanget har man haft många svarta nätter runt. En stor föränding i livet (skilsmässa) och ny kvinna därefter ändrade allt.
2010-04-20 skrev C
Ja, det är en observation som jag är säker på. Skulle annars inte ha skrivit den i boken. Har hört så många erkänna detta i mer eller mindre inlindade ordalag och förstår även väl mekanismen.

Gott att höra om din stora förändring till det ljusare!
2010-04-21 skrev Keith Elam
Till skillnad från Krister S har jag inte alls önskat mig eller skaffat barn i rädsla för att dö ensam. Det är möjligen lite naivt att tänka så. Ett (ens) barns tillgivenhet är aldrig garanterad. Därtill: tvärtom är skräcken för döden ännu större efter barnen – nu vill man aldrig lämna dem.

På ett ytligare plan, barn/döden, kan man säga att man vill ha, får barn, för att mota döden i grind, för genom dem lever man sedan vidare.
2010-04-21 skrev Claes
Även i detta ligger det mycket — långt mer än de flesta vill erkänna, därom är jag helt övertygad, Keith. Tack för fin kommentar.

Mitt hjärta på en krok...

Kommentarer

Recent news